TRAILERPARK IDLERS PÅ SCANDINAVIAN COUNTRY FAIR
Inlagt av Per Gyllingberg den 7 september, 2010
Vi lämnade Vemdalen i Gryningen, klockan tio vred Lisa om bilnyckeln och vi startade vår färd mot Gävle, Furuvik och Scandinavian Country Fair. Vi var spänt nervösa, vi visste inte vad vi hade att vänta. Vi hade hört berättelser om vederstyggligheter som Gävlebocken, en varelse så hemsk att lokalbefolkningen ständigt sätter eld på den. Det är ett fåfängt företag, bocken återuppstår gång på gång och fortsätter att sprida sin ondska över bygden. Barn gråter, kvinnor svimmar och de tappraste män skälver av skräck när bocken nalkas. Tanken på Gävles stolthet, Gevalia, mängder av countrymusik och dom fullkomliga orgier vi skulle kunna fira i dessa gjorde dock att vi ignorerade fruktan.
Visa av Fredagens äventyrliga färd övergav vi snabbt tanken på att kryssa på en massa småvägar och tog resolut sikte mot öster och E4:an. Vi såg förunderliga saker under färden, bland annat ett rondelldragspel, ett slott och flera olika bilar av modellen Volvo Amazon. Min feber gjorde att jag sov delar av resan men jag har av mina kamrater fått veta att vi även körde om en SAAB V4, detta sorgeliga substitut för en riktig bil. Vi nådde Gävle på eftermiddagen och spanade förgäves efter bocken. Efter att ha åkt runt i staden i ungefär en timme så hittade vi till sist en skylt som visade vägen mot Furuvik. När vi kom fram så möttes vi av en hårt tatuerad man som presenterade sig som Peter Dahl, han gav oss tillträde till parken och visade oss var vi kunde parkera. Vi frågade honom om Gävlebocken men han visste inget om den.
Efter att ha lastat ur det som så skulle göras så gick vi och inspekterade tågvagnarna som skulle fungera som vårt tillfälliga hem. Jag sov en halvtimme och drömde om labyrinter. Vi hade efter den strapatsfyllda resan blivit hungriga och gav oss ut för att leta reda på en restaurang. På vägen till restaurangen passerade vi en marknadsgata där en mängd försäljare hade ställt upp sina varustånd. En av försäljarna hade ställt upp en skylt där det stod ”Cowboyhat” vilket vi tyckte var synnerligen olämpligt. Vi funderade en stund på att ta försäljaren i upptuktelse men beslutade oss för att låta det bero. Vi var alltför hungriga för att ägna oss åt lektioner i vett och etikett. Vi hittade restaurangen, vi åt och jag gick sedan och lade mig en stund till.
Vid halv sex hade jag sovit färdigt och gick till sommarscenen för att titta på orkestern John Henry. 18:15 var det dags för ett kort soundcheck. Några minuter efter utsatt tid presenterades vi av en trevlig dam vid namn Linda Dahl och sedan… 1, 2, 3, 4. Framför scenen gick det ut ett slags podium, ni vet en sån där liten gång som artister av världsklass brukar promenera ut på och komma lite närmare publiken. En sådan har jag aldrig haft framför mig tidigare så jag kunde inte låta bli att gå ut på den under introt till ”There’s Your Bag, There’s Your Shoes, There’s The Door”. Vad jag inte hade tänkt på var att det inte fanns någon medhörning där, vilket gjorde att jag bara hade en vag aning om vad jag själv och övriga orkestern sysslade med. Dessutom hade jag inte direkt tänkt på att det stod en massa saker, såsom högtalare och stativ, i vägen när jag lagom till första versen skulle gå tillbaka till mikrofonen. Förutom det och att Ben Dee’s instrumentkabel sedan började att glappa så var allt OK. Hur det lät överlåter vi till någon annan att bedöma.
Ben Dee
Efteråt kom det fram en man och sa att det var bland det mest originella han hade sett på en svensk Countryfestival. Vi tackade för det och passade på att sälja tre skivor till honom. Vi fick stå kvar med skivlådan ett tag och kommersen var god. Efter att ha packat instrumenten så gick jag för att tvätta mig. Duschen var av det märkligare slaget, tre strålar pekade nedåt, fyra rakt fram och resten träffade taket. Min feber som hållit sig lugn under dagen började göra sig påmind igen, Lisa började känna sig hängig och efter en kort diskussion med Jerker och Ben Dee så beslutade vi oss för att överge tågvagnen och istället bege oss hemåt.
Jerker
På Burger King i Stockholmstrakten försökte dom lura oss på pengar, vi sa att vi kände Gävlebocken och med skräckfylld blick bad Burger King-svindlarna underdånigt om ursäkt och gav oss vad oss tillhörde. Färden genom Kolmårdskogarna var händelselös, inte en enda stråtrövare i sikte. Vi kom hem, jag somnade, drömde om dvärgar, gigantiska halmbockar och kentaurer.
Morgan och Lisa
Morgan Hellman
TRAILERPARK IDLERS
